|
I skrivande stund har marknaden backat omkring 60 procent sedan toppen och bolagen är mer rimligt värderade, och i många fall riktigt billiga. Vi har förhoppningsvis det största fallet bakom oss, och i ett längre perspektiv ser det mycket intressant ut. Alla de långsiktiga förutsättningarna för Kina finns nämligen kvar.
Tillväxtmarknader reagerar alltid mer på vad som händer i världen, positivt som negativt. Men det är viktigt att poängtera att det inte är tillväxtmarknader som skapat dagens kris, det klarade vi i de så kallade utvecklade ekonomierna alldeles själva. Asien lärde sig läxan av för hög skuldsättning och underskott i såväl statsbudget och handel under Asienkrisen 1997. I dag har de flesta länderna handelsöverskott och de flesta bolagen i regionen är lågt belånade. Kina sticker (som ofta) ut och har haft handelsöverskott alla år sedan 1994. Valutareserven i januari 1997 (före Asienkrisen) var 105 miljarder dollar. Vid utgången av september i år hade den stigit till 1 906 miljarder dollar och när året är slut lär den överstiga nästan ofattbara 2 000 miljarder dollar.
Statsbudgeten är inte heller speciellt ansträngd vilket innebär att i slutändan så är ”motorn” i världsekonomin faktiskt i väldigt bra skick. Nedgången i råvarupriserna hjälper också tillverkningsindustrin att stärka de tidigare enormt pressade marginalerna.
Det finns en delvis berättigad oro för att Kinas ekonomi skulle drabbas hårt av effekterna av den pågående finanskrisen. Men som med så mycket annat överdrivs effekterna ofta. Självklart kommer en avmattning i USA och Europa att märkas. Men även om Kina oftast kallas ”världens fabrik” skall man inte förledas att tro att Kina står och faller med resten av världen. Endast 15 procent av den 11,9 procentiga BNP-tillväxten 2007 kom från nettoexporten. Det är den inhemska ekonomin (konsumtion och investeringar) som står för största delen, cirka 70 procent, och de visar inte några större tecken på att mattas av.
Detaljhandelsförsäljningen visade till och med den högsta tillväxttakten någonsin i augusti när den växte med hela 17,4 procent (rensat för inflation) jämfört med samma period förra året. Investeringarna har hittills i år ökat med runt 25 procent.
Helt utan orosmoln är inte den kinesiska himlen. Det är självklart svårt att förutspå de indirekta effekterna av en avmattning inom exportindustrin. Kinesiska ståltillverkare har sänkt priserna och dragit ner på produktionen samtidigt som exporten har ökat, vilket tyder på lägre inhemsk efterfrågan. Fastighetsmarknaden visar på lägre volymer samtidigt som prisuppgången mattats av och i vissa städer till och med backat.
Jokern i leken är statliga investeringar. De står för omkring 15 procent av tillväxten och tongångarna från ledarna har sedan i somras vänt från att prata om behov av åtstramningar för att undvika överhettning till att tala om vikten av att bibehålla den höga tillväxten i landet. Detta innebär att vi kommer att få se flera räntesänkningar (det har redan gjorts två), fler infrastrukturprojekt, lättnader för byggsektorn, med mera, för att stimulera ekonomin. Kina kommer att göra vad som krävs för att säkerställa att tillväxten fortsätter i snabb takt även framöver. Investeringarna kommer dessutom att vara baserade på ett reellt behov. 15 miljoner kineser flyttar varje år från landsbygden till städerna. Det skapar ett naturligt behov av allt från bostäder, vägar, järnvägar, elverk, avlopp, skolor, sjukhus osv. Det kommer inte att byggas för byggandets skull. Och Kina har råd. Det kommer dock att ta tid, och börsutvecklingen hänger ju faktiskt inte alltid ihop med den realekonomiska utvecklingen.
Det finns de som tror att världen är på väg att gå under. Det tror inte jag. Imorgon är en ny dag…
|
|
|